måndag 5 mars 2012

Fy tusan för Bakslag

När jag fick förkylningen här om veckan var jag lugn å trygg å tyckte att det bara handlade om att acceptera läget – lätt sagt, men inte lika lätt gjort…  Veckan som gick har varit för jäklig! Efter närmare 10 dagars förkylning och hosta på nätterna började jag bli rätt sliten, men tyckte inte det var så konstigt – det är ju normalt! Jag har inte varit värre än att jag orkat det vanliga, men i lugnare tempo, typ; varit på jobbet men lugnt, kanske anpassat mina tider lite, tagit en promenad och i söndags var jag ju riktigt pigg. Men i tisdags när jag kom hem från jobbet fick jag tvinga i mig lunchen – kroppen skrek ”Gå å lägg dig”, men jag vet att jag måste äta annars blir det bara värre. Därefter la jag mig å vila, men jag är så trött att det bara kryper i kroppen, huvudet har börjat surra igen och de gamla stressymtomen gör sig påminda – i det här läget hjälper det inte med förnuftiga tankar utan det är panikkänslor som kommer. På eftermiddan ska jag på yoga, men i det här läget kan jag inte avgöra om det är en smart idé eller om det innebär att gå över mina gränser – jag vill ju så klart ta det beslut som är rätt utifrån mitt tillfrisknande… I allafall går jag på yogan och Wow! vilken balansering det gav! Första natten jag sover ostört utan hosta! 1 - 0 till yogan! Men det innebär ju inte att förkylningen är botad, nä den fortsätter envist att sätta sina spår och jag inbiliar mig på något sätt att det här är en katastrof...
Först idag känns det som pengen nog trillat ner - det som andra kloka människor runt omkring mig påpekat och som jag själv intellektuellt vet - har sagt det så många gånger till mina egna patienter... Det är ju aldrig någonsin så att förändring går spikrakt uppåt, utan två steg fram och ett tillbaka är det som gäller. MEN på något sätt säger min känsla (det här gäller inte förnuftet ;-) att om jag bara är duktig och gör rätt saker i min rehablitering så ska jag vara förskonad från bakslag.... varken smart eller realistiskt, jag vet... Idag kanske jag kom fram till vad som gjort detta riktigt virr-varriga känslokaos - det är kontrasten! Sedan jul ungefär har allt gått så himla bra, det har liksom varit enkelt att acceptera läget och handla därefter, plötsligt har jag fått smak på att känna mig både "frisk och normal". Självklart har orken varit kraftigt begränsad, men jag har inte haft ständig trötthet och kroppen har svarat på ett adekvat sätt på vad jag utsatt mig själv för. Men när det kryper i kroppen, huvudet surrar, koncentrationen fallerar och jag inte orkar ta några som helst beslut - då kan jag inte låta bli att bli rädd... Det här blogginlägget har surrat i huvet i flera dagar, men jag har varken orkat eller kunnat formulera det för mig själv ens. Ett annat exempel; här om kvällen skulle jag åka och hämta barnen på deras respektive träningar. Det är minimalt med trafik i stan, det är en tur på ca 20 min med två stopp, men när jag har mindre än 5 min kvar hem börjar jag känna hur orken tar slut - NU vill kroppen vila! Jag måste verkligen tänka på att jag i bilen har mina två barn = det dyrbaraste jag har!, ta till full koncnetration och tänka på att det är bara några minuter kvar tills jag är i mål! Det här kan väl ingen påstå är normal trötthet??
Det känns rätt absurt - på grund av att jag mått så mycket bättre de senaste månaderna mår jag nu så mycket sämre pga en liten, men segdragen förkylning!
Dessutom får jag höra från Företagshälsovården att det kanske kommer var så här framöver - att när jag blir förkyld kanske jag inte repar mig på en vecka som jag gjort tidigare, utan får ställa in mig på tre... Nu gäller det igen att acceptera nuläget ;-)

Visst, man lär så länge man lever,  men det är inte alltid varken kul eller önskvärt med nya lärdomar - åtminstone inte för stunden ;-)

/Pernilla

5 kommentarer:

  1. Oj, vad jag förstår! Skickar många styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK!!
      Har du några bra tips om hur du har gjort?

      Radera
    2. Ja, vad ska jag säga...jag försöker gilla läget, gå till reträtt och trycka på paus. Försöker att inte bota bakslag med ytterligare aktiviteter utan hitta extra återhämtning. Försöker att tänka efter vad det var som blev för mycket, vilket ofta är svårt eftersom jag fortfarande ständigt har symtom, men de är bättre eller sämre. Som du skriver i ditt blogginlägg idag är det bra för mej oxå att skriva, tvingas formulera det som kanske inte riktigt är medvetna tankar förrän de kommer ut på papperet! Öh, blev du något klokare??? ;-)

      Radera
  2. Ja précis sâ är det. Framât och sedan bakât.Lite tâlamod kanske?? sâ kommer solen fram igen! Kram Elisabeth

    SvaraRadera
  3. Känner så väll igen känslan av bakslag ..... Var rädd om dig kram annicka

    SvaraRadera